Betyg. Otyg. Satyg.

by Chief Rebel Angel on 2014/11/16
From Rock To Black Metal - Chief Rebel Angel

Söndagsläsningen denna dag landar i lite tankar om det där med betyg i samband med recensioner. Det är knepigt, och en ständig orsak till fundering för min del. Texten som sådan har publicerats på Metalbloggen för en sisådär 3 år sedan, men eftersom du läser ganska många recensioner på den här siten så är den fortfarande aktuell. Och jag tycker inte att det har blivit enklare sedan texten publicerades, om jag ska vara ärlig. Som avslutning har jag även klippt in de tre kommentarer som ursprungsinlägget fick, eftersom jag tycker att de alla tre ger extra bränsle till debatten om just siffror i samband med betyget. Värt att veta är också att undertecknad skriver recensioner här (med skalan 1-5) och på Werock (med skalan 1-10). Sedan texten publicerades har jag också delat ut den första betygstian (PARADISE LOST liveskiva “MMXI“), medan jag kan notera att det ramlar ut betygsfemmor lite då och då…

Mycket nöje!

Betyg. Otyg. Satyg.

Jag gillar att recensera skivor.

Det pushar mig att upptäcka ny musik, att lyssna aktivt och att försöka konkretisera mina tankar om den musik jag hör. Att recensera skivor har lett mig till nya uppskattade upptäckter likväl som musikaliska avkrokar som man gör bäst i att avlägsna sig från så fort som möjligt. Varje gång står man dessutom inför ett par utmaningar som måste hanteras, och som en del av denna krönika ska vi kika lite närmare på dem.

Vi börjar med tid.

Det är nämligen en av de saker jag tycker är absolut svårast att balansera rätt i. På den ena axeln så bör en recension vara någorlunda aktuell, och ju färskare i samband med ett skivsläpp – desto mer läsvärde och reaktioner. På den andra axeln kommer tiden att låta en skiva mogna och få en rättvis bedömning. Många är de fall där jag i efterhand fått revidera ett betyg och ett ömdöme, helt enkelt för att skivan i sig med tiden avklingat efter en initial förälskelse, eller vuxit till sig när låtarna och anslaget haft tid att slå rot. I samband med recensioner av skivor på denna blogg så finns förstås chansen titta på skivan i efterhand i form av en Backspegel, men det är inte fallet på Werock. Dessutom är det ofta så att skivorna jag recenserar för Metalbloggen/Heavy Metale är köpta för egna slantar, och jag tenderar ju att bara köpa skivor jag tror är bra – vilket antagligen ger en något mindre spridning i betyget jämfört med skivor jag tilldelas via promoportaler vid arbete för Werock. Hur som helst – tiden är svår, och ett av de knep jag brukar försöka ta till är att lyssna intensivt på en skiva under en tid för att sedan låta den vila helt innan jag återkommer till den.

Sitter låtarna kvar?

Hur ter sig skivan i jämförelse med den första intensiva tiden?

Utifrån svaren på dessa frågeställningar försöker jag navigera rätt i mitt omdöme.

Den andra aspekten på skivan är förväntningar.

De luras och narras ofta. Etablerade akter som släppt skivor sedan tidigare och som har ett visst sound och en sedan tidigare fastslagen kvalitet ger mig förväntningar som ibland kommer på skam eftersom de inte infrias – men likaväl kan komma att överrumpla mig med den utveckling som skett sedan tidigare. Det svåra är att försöka frigöra sig från dessa förväntningar, och där misslyckas jag ganska ofta. SLAYER kommer alltid att jämföras med sina glansdagar, och det får man förhålla sig till. Tyvärr får jag nog tillstå att jag relativt ofta delar ut olika betyg på två skivor som objektivt är lika bra – men som har olika avsändare. Något jag däremot inte kan känna mig skyldig till är favorisering av grupper baserat på att de är kända eller personliga favoriter. Eller, ja, det finns en sån grupp. RED HOT CHILI PEPPERS. Men i det fallet tycker jag ju att det är genuint bra, så jag är inte säker på om det räknas. Snarare är det oftast tvärtom – att mina förväntningar på en grupp gör att jag nagelfar ett släpp hårdare. Pekar på brister, beklagar mig över att det inte håller samma kvalitet som tidigare och ojar mig över att det inte når mina förväntningar. Inte sällan kommer sen det där med tiden in sen, och biter mig i häcken när jag i efterhand får krypa till korset och revidera min tidigare uppfattning…

Den sista svårigheten vi ska kolla på är det där med sifferbetyget.

Ibland är skalan 1 till 5, ibland 1-10, men det är kanske mindre väsentligt. Det handlar ju bara om hur granulärt man delar ut poängen.

Frågan kanske snarare är – ska man dela ut poäng alls?

Jag tycker det.

Många anser att det är fel, och att det är texten som egentligen ska styra. Delvis rätt, tycker jag – texten är tyngdpunkten och det som säger mest. Förstås. Det är där nyanserna kommer fram, styrkor och eventuella svagheter. Men ett sifferbetyg ger en mer komplett bild. Det ger en jämförelse av hur bra just denna skiva står sig i jämförelse med andra skivor i genren. Det ger en ögonblicksbild och det tvingar mig som lyssnare och recensent att faktiskt fundera på hur bra detta är, egentligen. Att träffa rätt kan däremot vara svårt nog, och där får var och en ha sin egen ledstjärna. Det luriga är ju att betygssätta ojämna skivor som en helhet. En skiva som innehåller två helt magiska spår, tre riktigt usla historier och fyra låtar i gråskalan mitt emellan är betydligt svårare att ge en helhetssiffra än en skiva som håller sig i mellanmjölkens förlovade land hela tiden.

Däremot kan man fundera på hur det är med betygsinflation.

Varför ha en skala mellan 1-10 när betygen 1, 2 och 10 aldrig används? Personligen har jag aldrig delat ut något av ovanstående i samband med en recension för Werock, och för min del beror det på att jag dels inte sprungit på den fulländade skivan (än!) i mitt arbete för siten, likväl som jag ju faktiskt gillar distade gitarrer och hårdrock – och hur dåligt det än är så spöar det mycket av det skval som i övrigt omger oss. Jag gillar som sagt att recensera skivor, och att tilldela dem betyg.

Det är samtidigt en riktigt pain in the ass. Ett otyg. Ett satyg.

Att ge ett omdöme som känns rätt och nyanserat med tanke på alla detaljer som ska falla på plats och som man måste ta hänsyn till.

Sen ska ju själva texten tillverkas också, helst så att den blir riktigt läsvärd – men det är ju en annan femma. Eller fyra, för att skoja till det lite.

Själv skulle jag ge mig en… trea, just nu, i förmågan att skriva recensioner!

KOMMENTARER:

KIM: På WeRock används betyget 10 i genomsnitt någon gång/år (sex 10:or på fem år) konstaterar jag. Åtta 2:or och såpass som tre betyg 1 har också delats ut under åren – om jag räknat rätt – så nog finns det fog att ha en rätt bred skala, om man nu faktiskt ska ha sifferbetyg.

Själv tycker jag det är en plåga att sätta dessa siffror, men det går ändå an gällande skivor, däremot helt omöjligt när det kommer till livespelningar, anser jag.

JonteRoyal: Sätter en stark fyra på det här inlägget. Du lyckades få med många av mina tankar kring ämnet, samt ge mig nya perspektiv. Femman hade kommit om du löst hela problemet med betyg 🙂

Utan att gå in i någon djup diskussion igen måste jag säga att jag uppskattar 10-skalan bättre än 5-skalan. Den säger något mer. Själv har jag aldrig satt någon tia, däremot fyra nior – varav jag skulle revidera en av dem till en åtta i dagsläget. Av låga betyg delade jag ut min första tvåa nyligen.

Den skivan vacklade faktiskt mellan just etta och tvåa, men jag tycker nog att ettor ska användas lika restriktivt som tior. En tia MÅSTE vara något av det bästa som i helvete mig bara gjorts! En etta MÅSTE på samma vis vara något av det absolut vidrigaste som gjorts. “Lulu” är ett tydligt exempel på något som faktiskt skulle rendera en etta! Intressant nog gjord av ett band som även presterat tre stycken klockrena tior (“Ride The Lightning”, “Masters Of Puppets”, “…And Justice For All”).

Ur led är tiden…

Tom S: “My name is Everett True. I am a music critic. This is what I do. I criticise music. The clue is in my job description – music critic. I do not consider myself a journalist, as I do not research or report hard news. I do not consider myself a commentator as I believe that everyone should be a participant. I criticise people and in return I am not surprised if other people criticise me. It is part of the whole deal of being in the public arena.”

Jag tycker detta citat sätter ord på hela diskussionen kring musikjournalistiken/kritiker och betygskalan. Jag ser sifferbetyg som ett nödvändigt ont. Som jag sagt tidigare, texten ska tala för sig och ge antingen en möjlighet att vilja lyssna på plattan själv eller dissa den. Som Jarno sa, ser jag en tvåa, dissar jag musiken automatiskt vilket kan bli väldigt fel.

Till syvende och sist, en recension (eller vilken annan kulturell text som helst) ska mana till diskussion och ifrågasättande.

What's your reaction?
RockNrule
0%
LOL
0%
Cheers
75%
Meh...
25%
Sad
0%
RAGE!
0%
comments
Leave a reply
  • Joakim
    2014/11/16 at 10:30

    Här kommer en åsikt från en skivsamlare, ej recensent.
    Om en skiva har en eller flera “magiska” låtar så kan det definitivt höja betyget på en skivas recensions betyg, då denna låt kan göra skivan till ett obligatoriskt köp även om inte resten av låtarna håller samma klass.
    Ett exempel från en personlig favorit skiva.
    Lord Vicars Fear no pain:
    Den här plattan innehåller Sju låtar, fyra av dessa helt okey doom låtar (betyg 4-7 kanske).
    Sedan kommer de tre magiska låtarna: The Last of the Templars, The Spartan och The Funeral Pyre, The Last of the Templars är en av de där få låtarna nu för tiden som dyker upp någon gång med flera års mellanrum som får hela kroppen att reagera, håren reser sig och man känner “Vad tusan, det här är bland det bästa jag någonsin hört (betygs skalan räcker inte till)”.
    En eller ett par sådana låtar kan höja en skivas betyg till en 9-10 i mina ögon, då man ju helst köper en hel (fysisk) skiva och inte bara en låt som på typ Itunes.
    Rock n Roll…

  • Hopmaestro
    2014/11/19 at 00:11

    Jag har vissa dagar då jag ångrar att jag började sätta sifferbetyg överhuvudtaget. Ibland tycker jag även att jag borde använt 1-5 istället för 1-10. En annan tanke jag brottas med ibland är att man skulle kunna använda bara tumme upp/ner och sen en OK! (1-3 med andra ord).
    Nackdelen är att man “målar in sig i ett hörn” känns det ibland.
    “Jag satte en 7 på X, men denna Y är bättre så det borde bli en 8…fast den är inte lika bra som Z … jahapps då är det en 7,5”
    Men sen sitter man där igen sen och helt plötsligt så blir det både 7,2 och 8,1.

    Oavsett, så ger en ändå en siffra någon typ av “snabb-sortering” för den som läser.

    Ett annat dilemma med t.ex. 1-10 är att 5 är ju faktiskt OK eller medel, medans alla tycker att man dissar något om man sätter en 5:a.
    Likväl som 2,5 är OK i en skala 1-5.

Leave a Response

Heavy Metale Brewery AB Phone +46 707556002