Lager på lager

by Chief Rebel Angel on 2014/11/23
From Rock To Black Metal - Chief Rebel Angel

Denna söndags lite längre läsning kommer att lägga fram en väldigt.. märklig tes, och sedan fördjupa sig lite i det. Det är nyskriven text, som inte publicerats tidigare på Metalbloggen, vilket betyder att även du som hängt med ett tag kanske hittar något nytt att uppröras över.

Det handlar nämligen om hårdrockens motsvarighet till lager. Lageröl är storsäljaren, det är det som verkligen verkligen rullar ut på pall, oavsett vad företrädare för andra sorter vill, och när det gäller lager så är det de stora bryggerierna som levererar överlägset mest. Klassisk ljus, lättdrucken och billig lager? Utbudet är enormt, och försäljningarna lika stora.

Jag hävdar att lager är samma sak som heavy metal, om man ska översätta det till hårdrocken med alla dess undergenrer. Norrlands Guld är IRON MAIDEN, Mariestad är AC/DC för gemene man. Ett band som SABATON har lika stora framgångar som Systembolagets mestsäljande öl Sofiero, alldeles oavsett vad jag tycker om såväl bandet som ölen (totalt meningslösa, båda två, men det hör inte hit egentligen). För den breda massan innebär “en öl” en klassisk lager på burk, 50 cl som smakar mer eller mindre likadant. För den breda massan innebär hårdrock heavy metal, och de stora namn man hört och vallfärdar till om det blir spelning.

Tycker jag att det är fel? Inte alls. “En öl” och heavy metal är nämligen rätt lika i ett annat avseende – det blir liksom inte fel. Jagar jag aktivt upplevelsen av AC/DC på scen längre? Nej. Lika lite som jag letar aktivt för att få tag på en ny sorts likadan Norrlands Guld som smakar likadant (typ Ljus) – men… Hamnar man där så är det likafullt kul, bra och rätt njutbart. Denna text är verkligen ingen dissning av den klassiska svenska lagern (eller den tyska, eller den amerikanska, eller..). Det är däremot ett utforskande av det som finns just på sidan av det mest uppenbara. I den största mittfåran. Som du kan se på den stora bilden så finns det allehanda olika sorters lageröl, och vi börjar väl där? Med lite bilder?

IMG_2100 IMG_2226 IMG_2228 IMG_2241 IMG_2256 IMG_2293

Tittar man på dessa bilder så inser man snabbt att det finns en hel del öl som är lager – men som verkligen går utanför de vanliga normerna. Först har du dock en öl som är så i normerna att det knappt finns. Krönleins “Stockholms Festival Beer” är ganska söt i smaken och jag borde inte riktigt gilla den…men den har en tendens att följa med mig hem ibland. Vete fanken varför, och den får väl stå som exempel för verklig main stream då. Sen har du lite annorlunda saker, från såväl mindre spelare (Nynäshamns Bryggeri, Mikkeller, Mohawk) som större men lite udda lager öl (Brooklyn Lager smakar rätt långt från en Pripps Blå, kan man säga) och de tyska mer eller mindre etablerade akterna. Det här inlägget avser inte att djupdyka i ölens olika smaker, sorter och bakgrund – det finns det så många som gör bättre – utan bara att peka på att även lager har sina olika typer. Som musiken heavy metal. Och det är det detta inlägg ska handla om. Heavy metal lite utanför huvudfåran för dig som redan kan ditt IRON MAIDEN.

IMG_2348

Jag valde snabbt ut tio skivor ur hyllan för detta ändamål, men det finns även inom musiken en enorm uppsjö av heavy metalband som skulle kunna få en plats här. Bilden kanske är lite liten och svårtydd, så skivorna är från topp till botten (med länkar till Spotify så att du kan lyssna om du bli nyfiken):

  1. ARTCH “Another Return
  2. BATTLE BEAST “Steel
  3. BLACK MAGIC DARKNESS “Cosmic Empire
  4. DAWNBRINGER “Into The Lair Of The Sun God
  5. DEMONAZ “March Of The Norse”
  6. KRUX “III: He Who Sleeps Amongst The Stars”
  7. LEGEND “Fröm The Fjörds”
  8. LIONS SHARE “Dark Hours”
  9. SWORD “Sweet Dreams”
  10. WITCH CROSS “Fit For Fight”

Tio plattor med mer eller mindre helt olika sound, olika tidsåldrar men ändå med en sak gemensamt: det är heavy metal vi snackar om. Så. Vi kör väl? Tänkte att vi kan kolla på två skivor i taget, och vi börjar med att besöka grannländerna Norge och Finland.

IMG_2339ARTCH är från Norge, och det är ett exempel på en sån där riktig pärla som kanske gått dig förbi, eller som du har koll på (och i så fall antagligen älskar). Här bjuds vi på melodisk heavy metal, tidstypisk från -88. Det betyder att sången är jävlart svinbra, och att skivan enligt mallen bjuder på såväl riktiga höjdarspår (Power To The Man, Another Return To Church Hill och Loaded är bara några exempel) samt en obligatorisk halvballad (i detta fall heter den Where I Go och är riktigt bra). Den här skivan har funnits i min ägo sen den kom, och utan att jag egentligen kan minnas varför jag köpte den (gissningsvis tyckte jag att omslaget var tufft när jag bläddrade i Ginzakatalogen..), och det är en sån där som jag återvänder till med jämna mellanrum, och tipsar om.

Den håller faktiskt riktigt bra än, även om volymen på den här skivan innebär att du får skruva upp ratten en hel del om du spelar den efter en modern skiva… så som exempelvis den som ligger till höger på bilden. Finska BATTLE BEAST spelar sån där heavy metal som du aldrig behöver ha hört förr – okomplicerad, enkel och direkt till hjärtat. Låtarna heter saker som Enter The Metal World, Justice And metal och Show Me How To Die, och man utger sig verkligen inte för att vara något man inte är. Skivan är bandets debut från 2011, och man får i den här samlingen representera alla band med kvinnlig sångerska. Det finns större akter (ex NIGHTWISH eller DORO och WARLOCK) och akter i samma storlek (HUNTRESS, kanske), men gemensamt för alla bra är att sångerskan har ett jäkla klipp i rösten. Här sjunger Nitte Valo, och även om hon hoppat av efter denna giv så gör hon en riktigt bra insats här. Gillar du klassisk heavy metal så ska du trotsa det ostiga omslaget och kolla in BATTLE BEAST.

IMG_2340

Jag vet att det kanske syns lite krassligt på bilden, men den vänstra skivan är en så klassisk heavy metal-bild att det är rent av löjligt. Fantasyinspirerad drakriddare? Absolut. Verklighetsanknytning? Absolut inte. Bandet heter BLACK MAGIC DARKNESS och har sin hemmaplan i Denver, USA – men vet man inte det skulle man kunna tro att de var britter. Detta luktar nämligen en säregen mix där NWOBHM är stark närvarande, samtidigt som det har en mer “punkig” attityd än mycket av det andra som får vara med i den här uppräkningen. Skivan kom 2013, och innehåller en hel del läckra spår (kanske är det Breathing Apparatus som sticker ut mest, men även The Black Sea och Emerald Sky är fina). Skivan “Cosmic Empire” är onekligen heavy metal – men samtidigt inte klassisk sådan, och den liknar egentligen inte någon av de andra skivorna på bilden.

Jag gillar den. Jag kommer att återvända till den på den här bloggen i en eller annan form, och eftersom jag köpte den här på lite chans så får jag räkna den till en av lyckträffarna!

DAWNBRINGER som du ser till höger är heavy metal som låter som en mix av DIO och MANOWAR. Typ. Det är på ren svenska en sjuhelsickes bra skiva, och texten berättar historien om kampen mot solguden. Låtarna har inga titlar, bara nummer, men det spelar faktiskt ingen roll. Det här är en sån där skiva som man kan spela för vem som helst som gillar heavy metal: sången (Chris Black som även har bland annat HIGH SPIRITS sjunger), riffen är klockrena, det svänger och det är både lätt att ta till sig och hållbart över tiden. Spelar liksom ingen roll om du är på varv två eller sjuttiotvå – det här är bra som fanken ändå, och skulle jag tvingas tillbringa resten av livet med en enda av skivorna du ser på den här bilden så vete fåglarna om jag inte skulle välja den här. Det borde säga en hel del…

Härnäst – rätt “udda” men likväl klassiska heavy metalskivor.

IMG_2341Till vänster: norska DEMONAZ och “March To The Norse”, till höger svenska KRUX och deras “III: He Who Sleeps Amongst The Stars”. V. Båda de här två skivorna är lite udda om man ser till heavy metal-genren, och kanske enklast ska jämförast med de lite mer udda lagertyperna ur den synvinkeln. En kraftigt hhumlad Mikkeller The American Dream eller en lite smutsig Brooklyn Lager, måhända. KRUX har så mycket doom i sig att de tidigare skivorna inte kan passera för heavy metal alls, men denna den tredje given är väsentligt mer.. tja… lätt. Mats Levén sjunger som vanligt helt överjävla bra (hans röst passar verkligen helt fantastiskt bra till i stort sett vad som helst, och jag gillar honom särskilt mycket när han har det där anslaget han har inom doom… som numera i CANDLEMASS, eller för den delen i KRUX). Nå. Den här skivan är heavy metal, den tyngsta sorten. Den som angränsar till dooom, den som förvaltar vad BLACK SABBATH en gång startade…men det är bra. Det är oerhört bra. Trots att jag personligen kanske gillar de tidigare alstren med KRUX än mer så kan jag inte annat än tipsa om detta som ingång till bandet, och igen är det lite som Brooklyn Lager – det fungerar lätt som ingång till mer avancerade saker. Bra, helt enkelt!

DEMONAZ är kall heavy metal,. Smidd av vikingastål, med lyrik och känsla av hur en svunnen generation och en svunnen tid levde och dog. Det är Demonaz soloplatta, som han trots sin kroniska senhinneinflammmation som tvingat honom att släppa gitarren plågat ur sig, och det är en sån där skiva som jag brukar tipsa folk om. Den…fastnar, i brist på bättre beskrivning. Hårt. Den heavy metal som  levereras påminner nästa om vikinga metal som den lät i BATHORYs händer, men inte riktigt. Dte är mindre rått, mer polerat, än det – och ändå så pass opolerat att det inte riktigt följer samma spår som klassisk heavy metal. Till skillnad från BATTLE BEAST här ovanför så är detta musik som verkligen växer vid varje tillfälle, och där din uppskattning av musiken är större om du har hört den förr.

Eftersom skivorna ligger i alfabetsordning på bilden så kommer vi till “L” nu, och det känns ganska lämpligt att det då är två helt olika skivor som kommer från varsin tid som får stå i centrum.

IMG_2354LEGEND som ligger till vänster är den svartvita skivan, och vi återkommer till den. Den andra, den högra, är svenska LION’S SHARE, “Dark Hours” från 2009. Det är rätt modern heavy metal, det är mycket “chuggah chuggah” på gitarrerna och snabba trummor. Stundtals angränsar det till power metal i sitt anslag (inledande Judas Must Die är ett bra exempel), ibland låter det som Rob Halfords FIGHT (lyssna på The Bottomless Pit så förstår du), men framförallt pratar vi klassisk heavy metal med melodiska förtoner. Demon In Your Mind, The Presidio 27, Heavy Cross To Bear och Phantom Rider – alla spår som fastnar enkelt, och kan kännas nästan sådär banala utan att bli löjliga som bara heavy metal klarar.Lars Chriss (strängar), Sampo Axelsson (trummor), Nils Patrik Johansson (sång) gör en enkel och bra insats, och detta är en skiva som är enkel och kul att lyssna på. Ett bra exempel på ganska ny sjysst heavy metal – vilket leder oss tillbaka till amerikanska LEGEND. Skivan är från 1979, och det här är inte direkt enkelt att ta till sig. Volymen är så låg att man får vrida ratten till elva (eller, egentligen minskar man ju motståndet – så man vår ju lägre siffror på förstärkaren ju högre volym man vill ha, men ni fattar nog ändå), och för det andra så är det här liksom heavy metal i skärningen mellan klassisk 70-tals rock och vad som skulle komma på 80-talet. Det betyder att bandet då och då bara… jazzar loss. Alla låtar heter saker som The Destroyer, Against The Gods eller The Wizard’s Vengeance (skivans kanske bästa spår, för övrigt) och handlar om fantasy så som Ronnie James Dio skulle beskriva den. Svåra uppdrag mot faror, typ. Men….det är inte speciellt enkelt att ta till sig. Ta The Golden Bell (eller, som det står på konvolutet, The Gloden Bell!), där bandet i mitten av en ganska klassisk rak heavy metal-låt bara ger blanka fan i alla regler och går bananas på instrumenten – speciellt bassisten Fred Melilo är lite överallt mest hela tiden och speciellt här. (på den svartvita bilden på skivans baksida har jag i efterhand upptäckt att ser ut att vara färgad, och på något sätt så förvånar det mig föga – det liksom känns i hela sättet att lira)  Precis som LION’S SHARE är detta en trio, och bandet blir komplett om du till den galna bassisten adderar Kevin Nugent (gitarr, sång) och Raymond Frigon (trummor) så har du en full lineup. Det allra bästa med den här skivan är ändå namnet. “Fröm The Fjörds”. jodå. Med ö.Och därför ligger skivan som en av dessa tio, då den med sitt handritade ostiga omslag, sina “ö” i titeln och sina klart beiga texter ändå har något som fängslar en och som är en föregångare till så många blivande heavy metal-skivor. Det är, kort sagt, en jäkla cool skiva, och ska man dra det vidare med kopplingen till lager så känns det nästan som de där gamla Tuborgburkarna som gubbarna drack när man var barn, med ritade seriefigurer på. En föregångare, helt enkelt!

IMG_2352Sist och..ja.inte minst utan snarare lika stora, är de här två gamlingarna. I alla fall i sammanhanget. Det är WITCH CROSS och SWORD, om du tycker att det är svårt att läsa på grund av att skivorna har fått utstå tidens tand, och jag tycker att båda verkligen omfamnar heavy metal-inställningen. Omslagen är olika grad av lökighet, och kollar man på kanadensiska SWORD så har de ju alla rätt. En dödskalle med en orm genom – klockrent, och med samma sätt att närma sig saker som när det gäller namnet. Helt rätt – men lika unikt som blonderat hår på en glamourmodell. Eftersom bandet var aktivt i tiden innan internet så innebär en sökning på SWORD väldigt många andra akter, och tyvärr har en skiva som denna, “Sweet Dreams” försvunnit ut litegrann. Den kom 1988 på Roadracer Records, och i modern tid har jag knappt läst en rad om den. Jag äger den faktiskt inte ens själv, det exemplar du ser ovan har jag lånat (fast det var nog typ två år sen jag lånade hem den, och inte har jag återbördat den än…) av en vän. Han som hade den i min barndom. Och… detta är en skiva som antagligen, rent objektivt och nu när jag lyssnar på den, är ganska ojämn och har en del skavanker. Det är bara det att hela rasket är höljt i ett skimmer av nostalgi för min del, och det känns helt självklart att plocka fram den en sån här gång. Inite bara för omslaget och namnet, utan även för det musikaliska innehållet. Det är lite som när man drack folköl fast man inte hade åldern inne – en svunnen tid som man i efterhand får till något bättre än det kanske egentligen var. Men. Folköl (i alla fall den sort man fick tag i då, för typ 25 år sen)  är också lageröl. Och SWORD är definitivt heavy metal så det förslår!

Danska WITCH CROSS har en framsida och en logo som kan få vem som helst att rodna. Det är, för att vara diplomatisk, inte speciellt snyggt, och skinkorna som lyser lika starkt som månen på bilden skulle kunna få en att bli avskräckt. Det ska man inte bli, för det här är en toppenskiva.”Fit For Fight” kom ursprungligen 1984 (Historiens Bästa Skivår), och det är 8 låtar klassisk heavy metal. Kanske är det för att man delar hemland med PRETTY MAIDS, kanske inte – men jag tycker att det finns lite samma känsla i låtarna. Det är glad men stundtals rätt hård hårdrock, och allt levereras med humor som är dödsallvarlig. Bandmedlemmarna heter saker som Alex Savage (Alex Nyborg Madsen, sång) och Mike Wlad (Michael Koch. gitarr) och man har varit noga med att skriva ut de riktiga namnen, i alla fall i min utgåva. Låtarna blandar och ger i titlar, det är dels inspirerat av tjejer (Night Flight To Tokyo, Rocking The Night Away) och någon form av fantasygrej som rimmar en del med omslaget (instrumentala Axe Dance, Light Of A Torch, Alien Savage och Fight The Fire… fast den sistnämnda handlar egentligen om det första, dvs hur personen ifråga är ute på stan och inte med sin tjej, letande efter lite sällskap). Hur som helst, det här är en riktigt bra, lite äldre, pärla som kanske gått många av er förbi. Det är sån där heavy metal som man blir glad av!

Så.

Det var tio plattor från skivhyllans gömmar, bra sådana som bjuder på heavy metal en liten bit utanför den mest uppfrästa fåran. Lager på lager, skiva på skiva. Egentligen återstår nu bara att fundera på om det går att koppla ihop andra ölsorter med några av hårdrockens alla subgenrer… Black Metal och Stout? Thrash och American Pale Ale? Power Metal och Veteöl?

Till dess att ni löser det så kan vi kort och enkelt njuta av något som ibland får lite stryk, men som faktiskt aldrig är fel och som dessutom står för den mesta av all försäljning: lager och heavy metal!

What's your reaction?
RockNrule
0%
LOL
25%
Cheers
75%
Meh...
0%
Sad
0%
RAGE!
0%
comments
Leave a reply
  • 2014/11/24 at 08:46

    När en lager är riktigt god så kan det fanimej vara det godaste man druckit någonsin. Eller ja, kanske inte riktigt men en god lager en varm sommardag är svårslaget. Synd att det finns så mycket piss rent ut sagt som tynger ner hela stilen. Ibland vill man säga till farbröderna (vilket det oftast är) i Systembolagskön som plockat ihop sina 8st Sofiero och en flaska Famous Grouse för helgens fylla att släppa sargen och lägga pengarna på något godare. Visst får du mindre för samma pengar men dina smaklökar kommer att tacka dig.

  • Joakim
    2014/11/24 at 11:53

    Håller med föregående talare, en lager när man vill ha en öl till maten typ valfri Tjeckisk, Sofiero är tusan knappt drickbart.
    Annars anser jag att Dr Pepper är livets dryck ;-)…

  • 2014/11/24 at 23:42

    Jag måste erkänna att jag smakat fler av ölen än lyssnat på banden som du radar upp. 🙂

Leave a Response

Heavy Metale Brewery AB Phone +46 707556002