Recension: EYEHATEGOD “S/t”

by Chief Rebel Angel on 2014/06/25
The Rebel Angel Reviews

Så – låt oss börja med det uppenbara som behöver komma ur vägen för att vi ska komma in på på själva skivan “Eyehategod” av New Orleans-veteranerna EYEHATEGOD: ja, det är ett smärre mirakel att skivan ens blev av. Maken till motgångar har man knappt läst om för ett band, inklusive allt från orkaner, fängelser till förlusten av medlemmar som numer inte längre är i livet.

Prestationen framstår mot den bakgrunden som än starkare – men bra så.

Låt oss lägga det på hyllan, och istället prata om musiken.

För min del är det, likt Werockredaktören Martin Bensch, första gången jag verkligen lyssnar på EYEHATEGOD.

Det har liksom fladdrat förbi någon gång, med provsmakande via Spotify, men inte så att jag dykt ner i bandets lite säregna sludge.

Första varvet med denna självbetitlade skiva (den första på 14 år, där kan man snacka om uppehåll!) så var känslan lite sammalunda, faktiskt.

Jaha, liksom.

Det var väl inte så märkvärdigt.

Varv två började det ändras.

Varv tre inser jag att volymen har skruvats upp betänkligt och att jag skakar skalle i takt med svänget som herrar James Bower (gitarr), Gary Wader (bas), Brian Patton (gitarr), Joey LaGaze (trummor, tyvärr inte längre i livet)och Mike IX Williams (sång) piskar fram.

Ett tiotal varv in på skivan så sitter det här som berget, och jag har beställt fler skivor från bandets backkatalog för att gräva vidare.

Bland skivans 11 spår är det de som går lite saktare men levererar just sväng som jag gillar bäst. Ett spår som Nobody Told Me låter faktiskt som en skitigare och mer neddrogad version av RAGE AGAINST THE MACHINE, och någonstans där kan man väl hitta orsaken till att det tilltalar mig. Andra höjdare på skivan stavas Trying To Crack The Hard Dollar, Parish Motell Sickness och Quitters’s Offensive – men skivan är översållad med sköna partier och moment.

På det hela taget är det här en skiva som ska spelas på hög volym.

Ju högre, desto bättre.

Om man sedan kan kalla det sludge vete tusan. Ibland, men stundtals tycker jag egentligen inte att det kan liknas vid just något annat – och att det som sagt är musik som existerar i sin alldeles egna genre.

Musiken låter faktiskt väldigt mycket som omslaget, och mest kanske det kommer fram i ett spår som Flags And Cities Bound, som startar med lite gitarrgnissel och talad text (ni som hängt med på den här bloggen vet att jag hatar pratsång, så att jag inte flippar ur fullständigt är ett tecken på att det görs bra och passande) för att sedan braka lös i ett sånt där svintungt riff som kan försätta berg – och sedan veckla ut sig i alla sin eländighet och smutsighet. Just då är det verkligen sludge, och det är sludge som är elak och svart.

Det skulle kunna vara soundtrack till filmen “Seven” utan svårigheter.

Precis som omslaget ser ut, faktiskt.

Lyssna själv på skivan på Spotify, och se vad du tycker.

Jag anser nog att dagens favoritspår är Trying To Crack The Hard Dollar och Nobody Told Me, men skivan är som helhet stark.

Betyget är en fyra, och fortsätter skivan växa i samma takt som den gjort hittills så är det här en reell kandidat till en hög placering på årsbästalistan.

EYEHATEGOD “S/t” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta! 

What's your reaction?
RockNrule
0%
LOL
0%
Cheers
0%
Meh...
0%
Sad
0%
RAGE!
0%
Comments
Leave a reply

Leave a Response

Heavy Metale Brewery AB Phone +46 707556002