Recension: OPETH “Pale Communion”

by Chief Rebel Angel on 2014/09/16
The Rebel Angel Reviews

När ett “stort” släpp landar, ett som jag sett fram mot länge, så har jag ett lite speciellt tillvägagångssätt för att närma mig detta släpp. Jag tar inte del av material som bandet publicerar i förväg, undviker singlarna och eventuellt videomaterial, och ger mig inte på skivan förrän jag kan avlyssna den i sin helhet, i lugn och ro, på min stereo hemma och med texthäftet tillgängligt. Jag vill kunna ge det första varvet odelad uppmärksamhet, och sparar gärna en sådan skiva till fredagkväll när resterande delar av familjen har somnat in.

Den här gången avvek jag från detta sätt, och det blev så att jag tog första kontakten med svenska giganterna OPETHs elfte fullängdare “Pale Communion” via iPod och de nya Sennheiser Momentum-lurarna i sängen. Det var mörkt, familjen sov och genom persiennerna silade svagt ljus från gatlyktorna, stundtals spelande över väggen när en bil kom in på områdets parkering utanför. Fredagkvällen var på väg att övergå i natt när jag lät mig dras in i bandets nya värld, den där proggen härskar och där innehållet och riktningen är fjärmat från rötterna i dödsmetallen. Genant nog klarade jag faktiskt inte att lyssna klart på skivan, utan föll i sömn och vaknade först senare på natten till tystnaden som följer efter att skivan tagit slut. Det tillhör inte vanligheterna, och min första tanke var förstås att vi totalt fallit i onåd med varandra, jag och OPETH – ett av mina absoluta favoritband genom alla tider. Föregångaren “Heritage” var för min del en ganska svårsmält sak – inte beroende på avsaknaden av growl eller det mindre riffandet, utan helt enkelt på att låtmaterialet var svagt i jämförelse med vad man förväntar sig av detta band – och kanske var det här ett steg till i samma riktning?

Nej.

Jag får skylla på sömnbrist eller tillfällig narkolepsi, för jag har efter detta spelat “Pale Communion” myckna, och jag anser att det är en vida bättre skiva än föregångaren (trots att låten The Devil’s Orchard som fanns med på just “Heritage” är helt fantastisk och har växt ut till en av mina favoriter med bandet). Anledningen är rätt enkel – Mikael Åkerfeldt – landets primus motor, gitarrist, sångare och naturliga frontman – har levererat intressanta och starka låtar. Det är intressant i stort sett hela vägen, och även om jag ska erkänna att jag gillar perioden “Still Life” till “Ghost Reveries” bäst så är “Pale Communion” vad man på engelska benämner “a return to form” när det gäller kvalitén. Det gäller bara för oss lyssnare att förstå att det OPETH som manglade, riffade och smattrade sig rakt in i våra hjärtan på den tiden inte längre finns på skiva.

“Pale Communion” innehåller 8 spår av varierad art. Precis som vi vant oss så spänner de inte sällan över ganska lång speltid, och ett spår som Moon Above, Sun Below innehåller så många olika delar och faser att det är närapå svårt att beskriva låten. Ändå är det ju just det som är charmen med OPETH, och som ger livslängden på skivorna. I skrivande stund har jag i alla fall ett trettiotal varv med skivan och tycker inte att jag har bottnat ännu. Favoriten är för tillfället River, med sin väna och fina start som sedan omvandlas till det hårdaste momentet på skivan, men det finns stycken i nästan alla låtar som jag gillar. Framförallt är det svårt att inte förundras över insatsen från medlemmarna, jag undrar om Martin “Axe” Axenroth levererat bättre trumspel någonsin tidigare (läs förresten min Werock-intervju med honom om just skillnaden mellan att spela trummor i OPETH och exempelvis BLOODBATH), och samspelet med Martin Mandez baslir är mumma för öronen. Gitarristerna Fredrik Åkesson och Mikael Åkerfeldt kompletterar varandra så bra att det knappt är värt att skriva om, men man kan notera att Joakim Svalbergs piano och keyboardspel är mer framträdande än tidigare.

Mest av allt är jag dock glad för att OPETH är intressanta igen, och bara det lovar gott. Då ska inte jag yra om mina känslor när jag byter “Pale Communion” mot exempelvis “Blackwater Park” i CD-släden, och istället följa med på resan framåt.

OPETH “Pale Communion” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!

What's your reaction?
RockNrule
0%
LOL
0%
Cheers
100%
Meh...
0%
Sad
0%
RAGE!
0%
comments
Leave a reply
  • 2014/09/16 at 11:33

    Pale Communion landar förhoppningsvis i brevlådan idag. Skall bli mycket intressant att få bilda sig en egen uppfattning om denna “return to form”.

    • Chief Rebel Angel
      2014/09/16 at 13:53

      …spännande. Låt oss veta sen då. Somna inte bara.. hehe.. 🙂

      • 2014/09/16 at 19:58

        Har lyssnat igenom skivan ett varv nu och…ja…är inte särskilt imponerad. För såsigt och jag sitter mest och saknar gamla 90-tals Opeth. Men jag gillade ju Heritage en hel del så jag skall inte ge upp. Förhoppningsvis så kommer mer lyssning att betala sig.

        • Chief Rebel Angel
          2014/09/18 at 06:52

          90-tals OPETH?
          Jag saknar den magiska tiden från “Still Life” fram till “GHOST Reveries”, så visst – en del 90-tal…men mest 2000-tal för mig.
          Ändå, trots att jag ju somnade (!) vid första varvet på “Pale Conmunion” så tycker jag att den med tiden är intressant. Inte lika bra som glansdagarna, men bra!

          • 2014/09/18 at 07:04

            Jepp. Opeths fyra 90-talsskivor är de jag tycker bäst om. Blackwater park och Deliverance är också fantastiskt bra men allt efter det har jag aldrig riktigt tagit till mig och skapat någon relation till.

            Har lyssnat några varv till på Pale Communion nu och mitt intryck har inte ändrat sig nämnvärt. Får hela tiden känslan av att jag slösar på tid som jag kunde använt till att lyssna på något annat och mycket bättre.

Leave a Response

Heavy Metale Brewery AB Phone +46 707556002